Utveckling
Utveckling handlar inte om självförverkligande utan om mognad. Om disciplin. Om ansvar. Här skriver jag om personlig utveckling – där karaktär, dygd och självledarskap står i centrum.
Mänsklig utveckling är inte ett snabbt projekt. Det är ett långsamt arbete med viljan, vanorna och relationerna. Det handlar om att leva sant i vardagen, att bära ansvar även när det kostar och att forma sitt inre liv genom struktur.
Fasta, disciplin och självreflektion är inte begränsningar – de är redskap för frihet. Frihet från splittring, från reaktivitet och från att styras av omständigheter.
Texterna här är skrivna för den som söker stabilitet snarare än snabba lösningar.
Senaste
Att ge en bredd av verktyg
Jag tror att vi behöver lära barn att använda ett bredare spektrum av beteenden.Jag har alltid sagt till mina barn att om de upplever sig hotade, så får de säga och göra vad som krävs för att komma i säkerhet. Jag gräver ner liken sen. Eh, jag menar: blir det fel, så är det mitt ansvar att laga.
De ska kunna lita på sina instinkter. Det är en viktig förmåga.
De är alltså uttryckligen uppmuntrade att skrika, säga ifrån och – om det krävs – svära. För vissa situationer kräver kraft.
Nyligen hamnade min son, upprepade gånger, i en situation som inte är våldsam men där han skadas emotionellt. Han blir fult osynliggjord. Hans behov uttalas, men ignoreras.
Vi har pratat om det. Jag har försökt tydliggöra vad som är rimligt och bra – att människor som bryr sig om honom vill vara nära, ge uppmärksamhet och bekräftelse. De vill inte negligera eller avfärda honom.
Men jag är inte där när det händer. Och jag insåg något: de pedagogiska lösningarna, de idealiserade beteendena, räcker inte. Den förmågan har han inte i det ögonblicket. Vem klarar, när man är åtta år, att lugnt och sansat förklara hur ont det gör att bli osynliggjord?
Jag tänker att han måste våga koppla in ilskan – för att kunna markera en gräns. Så jag gav honom i uppdrag att använda en särskilt utvald svordom och sätta ihop en mening att säga till den som behandlar honom illa.
Jag uttrycker mig lite kryptiskt eftersom jag vill skydda detaljerna. Men poängen är denna: jag har tränat mina barn i hur man agerar vid fysisk fara. Men vi måste vara minst lika noggranna med att ge dem verktyg för att hantera emotionella övergrepp. För ärligt talat, de är långt vanligare.
Och även om jag ogillar vardagligt svärande som ersättning för språk, har jag inget emot att ett barn sätter en vuxen som sårar eller skrämmer på plats – med ett kraftfullt uttryck, i rätt situation.
Jag hade inte förutsett vad som skulle hända.
Barnets hållning förändrades. Skuggan i hans ansikte gled undan. Blicken blev frimodig.
Och först då förstod jag, fullt ut, att det han utsatts för var ett övergrepp – inte mot kroppen, utan mot själen. Mina instruktioner hade förmedlat det, fast jag själv inte riktigt hunnit förstå. Och han hörde – att det han upplevde var på allvar.